Ursäkta för den deprimerande rubriken, men jag läste nyligen något som tog väldigt hårt. Andreas Leijon skrev detta på sin Twitter:
Jag vet inte vem "just_tea" är, men länken går till en nyhet på Aftonbladet om en bil som sladdade och krockade med en buss. Det var tre personer i bilen, och modern och dottern avled i bilen medan den sjuåriga sonen överlevde och hans tillstånd ska vara stabilt men ändå allvarligt skadad. När jag läste detta så blev jag så oerhört tagen av det. Går man in på just_tea's sida på twitter så kan man läsa detta:
Som handlar om hur hon ska åka norrut i helgen, och olyckan skedde utanför Dorothea. Sådant här får mig alltid att tänka så existentiellt. Olyckor som dessa sker dagligen och det kunde lika gärna ha varit jag eller någon i min närhet. En gång för länge sedan så tänkte jag, ståendes i duschen, hur det skulle vara om Tina och barnen omkom i en bilolycka och jag har förmodligen en väldigt stor inlevelseförmåga i vissa fall för även då tog det otroligt hår
Vilket hål skulle jag lämna efter mig? Vilka bilder på Facebook skulle framkalla tårar hos dom som jag lämnar bakom? Vilka meddelanden på Twitter skulle skära djupt? Twitter och Facebook har idag rutiner för hur dom hanterar dödsfall och borttagande av konton, vilket behövs med tanke på hur mycket av våra sociala fingeravtryck som sparas digitalt idag. Bloggar, hemsidor, foton, filmer och allt som vi dagligen delar med oss av till massor av människor vi känner i olika utsträckning. Allt som definierar oss på olika sätt. Alla korkade saker vi skrivit, alla arga email vi skickat. Allt som kommer finnas där tills någon tar bort det, allt som kommer påminna om oss.
Jag påstår inte att vi delar med oss för mycket, inte alls. Men det vi hela tiden sprider ut skulle resonera tusenfalt om något sådant här skulle hända. Saker som just_tea lagt upp som skojiga bilder blir helt plötsligt oerhört sorgliga monument över henne och hennes dotter.
Ursäkta om jag drog ned ditt humör, men jag har en förmåga att falla ned i sådana här hål ibland. Jag fällde en lite tår i natt när jag läste meddelandet på Twitter, och jag storbölade den dagen i duschen. Jag tror det kan vara nyttigt att ibland reflektera över sådana här saker, och även om man inte ska leva varje dag som om det vore ens sista så tycker jag att sådant här ger ett lite annorlunda perspektiv på ens vardag.
