Den där känslan, dold liksom. Man kan känna symptom på en känsla tror jag, även om man kanske inte riktigt känner känslan ännu. Att det är något som liksom gömmer sig i tankarna, i hårstråna på huden. En känsla som kan anas när man skriver något, tankar man kanske inte riktigt visste om att man hade. När man går bredvid någon och vill ta dennes hand eller när man sitter i bilen och inte kan låta bli att sjunga med. Eller åt andra hållet. Man håller någons hand men känner att något är fel, något rimmar inte som det borde, som det en gång gjorde kanske.
Ibland är det så svårt att veta vad det betyder. Man fastnar liksom i en konflikt inuti där en trygg känsla brottas med tvivel och oro. Eller tvivel och oro brottas med en ny känsla av lugn. Det kan vara så otroligt svårt att få dessa känslor att hamna i samklang och det leder till att man känner sig helt sliten inuti. Energin sipprar ut och man orkar inte ta tag i något för att få veta mer om känslan. Man orkar inte undersöka den, analysera den, försöka hitta vad som är fel eller vad som är rätt.
Jag tror det är lätt att man flyr då, bort från konflikten inuti, bort från konsekvenser och val. Men det skjuter ju bara upp det hela, och i slutändan tror jag att följderna blir större och större ju mer man jagar dem på framtiden.
Misstankar är en jobbig del i hela det här scenariot - när man känner något på sig, att saker händer som man inte har kontroll över, när beslut tas utan att man får vara med. När andra tänker och inte berättar. Men du kan vara lika skyldig till det som dom. Men på din sida av dimhöljet är saker tydligare för dig, men inte för andra. Men det är klart, ofta är det obönhörligt otydligt även för dig.
Men vad betyder det när det pirrar i fingertopparna? Eller när det inte längre pirrar? Är att fly det enda sättet att hitta pirret igen, eller kan man hitta saker i ruinerna av forna fingertoppar? När vet man vad som är rätt val, vad som är fel val? Vad betyder den där känslan i maggropen, i bröstkorgen. Trycket av panik eller tyngdlösheten av fjärilarna. Vart leder det? Om man ens ställer sig själv frågan så är det nog väldigt viktigt att man försöker hitta svaret.
Även om man inte alltid kan tolka symptomen så tror jag det är viktigt att man agerar så fort som möjligt. Att låta känslor ligga och puttra oövervakat kommer leda till att dom kokar över till slut. Och det är aldrig vackert. Inte nog med att du skadar dig själv, risken är rätt stort att du skadar andra också.
Lev ut det du känner! Dölj det inte för andra, och framförallt inte för dig själv.
