"Det är inget utan din kärlek" utbrast han till mig. Jag förstod vad han menade men ville ändå höra mer. Han var som vild, uppjagad. Han pratade snabbt och mycket, det var svårt att hänga med i alla bisatser, alla tankegångar. Samtidigt så var det så äkta och rent på något vis. Det var inte filtrerat, det var inte censurerat. Det var en ström som kom rakt från källan.
Han vankade av och an och förklarade att ens käresta är fyren i ens universum. Jag lyssnade och försökte förstå vad han menade, han uttryckte sig snabbt och det kändes ogenomtänkt. Jag frågade om det inte blir en besatthet medan jag log lite över uttrycket "fyren i ens universum".
"Det är inte besatthet, det är kärlek - två helt skilda saker" utbrast han som om han var arg på mig, som om jag inte förstod hur himla viktig den skillnaden var. "Det handlar om att saker inte betyder lika mycket utan kärleken". Jag rynkade pannan och förstod ändå inte skillnaden och sade att det kändes fel att vara beroende av något annat för att saker ska betyda något. Han liksom skrek ut i luften för att visa sin otroliga frustration över att jag bara inte kunde förstå, men jag insåg att han var lika frustrerad på sig själv som inte riktigt kunde sätta ord på vad han menade. Eller snarare, var på tok för uppjagad för att resonerat kunna förklara för mig.
Han tog några djupa andetag och blundade. Hans händer skakade och han höll dem framför sig som för att kunna fokusera på tankarna, på känslorna.
"Det är inte så svårt som det låter. Men kärleken gör att du uppskattar saker bättre". Jag kände att det var fel att komma med en motfråga men jag kunde inte låta bli - "Så du menar att en vacker solnedgång är mindre vacker om du ser den själv?" - "Precis!!" utbrast han och förstod inte att jag egentligen hade menat det som ett motexempel, men jag tvivlade själv när jag såg säkerheten i hans blick.
"Det är ju inte så att du inte kan uppskatta skönhet själv, det kan du ju, men skönheten betyder mindre om det inte beskådas tillsammans med henne. Skönheten är där, men inte lika stark och din första tanke är att hon skulle vara där med dig och se det, det är helt enkelt inte lika vacker utan henne. Hon lyser upp, hon gör allting... MER". Han var mer samlad nu, det var en kraftansträngning i sig och jag lyssnade och kände något lossna inuti och att detta inte alls var ogenomtänkt, detta var så fruktansvärt genomtänkt så det gjorde nästan ont att lyssna på.
Han fortsatte att berätta hur kärleken berikar en själv, hur den får saker att se bättre ut, hur den får blommor att lukta mer. Och även om det låter som självbedrägeri så insåg jag mer och mer hur rätt det var, hur detta inte handlade om att lura sig själv, utan om hur det gör en starkare. Att kunna uppleva skönhet är något alla är kapabla av, men att få den känslan förstärkt med hjälp av kärlek är något väldigt unikt. Och så otroligt kraftfullt och vackert.
Så här i efterhand så var det ett skådespel i sig, att se hans känslor, hans kärlek. Hur ren den var, hur solklar och fantastiskt stark. Det är klart det blir för mycket på en och samma gång, det tycker han ju själv, men samtidigt så är det en urkraft, den är svår att hindra, svår att hålla inom sig. Den där viljan, att få alla att förstå precis hur det var, hur det såg ut inuti honom.
