Politik har aldrig intresserat mig nämnvärt. När jag låg i lumpen var det EG-val (ja, barn, på den tiden hette det Europeiska Gemenskapen) och det röstade jag faktiskt ja till, men det är dock enda gången jag deltagit i något politiskt. Jag vet inte varför, men jag har nog alltid haft en riktigt bra liv med få bekymmer (som politik kan rå på i alla fall) och aldrig tänkt att systemet i sig är dåligt. Kalla mig tursam eller naiv. Ja, eller helt enkelt blind och lat om det känns bättre.
Det är mycket här i livet man inte orkar bry sig om, men jag vet inte om det alltid är så negativt i sig. Det låter elakt när man inte bryr sig tillräckligt mycket om grannarna för att stå kvar en stund och snacka med dem på mornarna, men jag tror inte alltid det handlar om elakhet eller så. Jag är själv ruskigt dålig på att komma ihåg namn. Om någon säger vad dom heter så är det garanterat att jag kommer glömma det inom fem minuter. Det är ju inte för att jag aktivt inte bryr mig om dem, men å andra sidan så kan jag faktiskt inte säga vad det beror på heller. Är det bara så att jag tänker för mycket på andra saker? Är jag disträ och därför inte tar mig tid att tänka "ok, blonda killen heter Lars. Blond. Ful skjorta. Lars, Lars, Lars" eller är det för att jag inte själv anser att komma ihåg någons namn är ett tecken på ointresse? Skulle jag bli presenterad för någon på en fest och den personen inte minns vad jag heter efter en timme så skulle jag ju inte känna mig ointressant för det.
Då handlar det ju mer om förhållningssätt till något. Men ibland kan det kännas väldigt elakt. En sak jag är dålig på, som hänger ihop med detta, är att komma ihåg vad folk har sagt tidigare. Om min bästa kompis Stillman snackar med mig på måndagen och nämner att i morgon, Tisdag, så ska han och hans fru åka till Tallin och kommer hem till helgen så säger jag ju att det låter ju jättetrevligt och så. Kan till och med fråga vad som ska göra och sådant. Jag är ju intresserad, faktiskt. Men till helgen så ringer han igen och säger hej, vi småpratar lite och så säger han att det är skönt att vara hemma igen och jag blir alldeles kallsvettig. Hemma igen från vad? vart har han varit? Hmmm, vänta, han skulle väl bort? Med jobbet? Med facket? Argh! När pratade vi om detta? Jag borde ju minnas detta! Han är ju min kompis! Varför kan jag inte minnas!?
Jag är hopplös på det där, och min mor är likadan. Ja, i alla fall med namngrejen. Släktdrag kallar hon allt dock, så jag vet inte. Jag vet ju att detta inte ser så himla trevligt och snällt ut att inte minnas saker, och samtidigt som det är lite sådan jag är - och faktiskt, om det vore tvärt om i ovanstående situation så skulle jag inte alls bli sur på Stillman om han inte mindes vart jag har varit. Jag vet att han inte blir det heller, men det känns ändå som att detta är något man borde kunna öva upp. Jag går ju alltid omkring med en moleskin-anteckningsbok, jag borde skriva upp småsaker i den. Jag inser ju att det ser korkat ut om man ska behöva skriva upp saker någonstans för att komma ihåg att fråga om dem till ens bekanta. Men ibland så krävs det drastiska åtgärder, och det kanske kan vara ett system för att få igång någon form av rutin för att minnas saker?
Och jag tycker också att samma symptom syns i saker som jag faktiskt är geniunt intresserad av också, som spel, film och sådant. Nog för att jag har ett filmminne av rang - men det är faktiskt en annan sak. Filmminnet är kopplat till andra sinnen, och det underlättar något otroligt har vetenskapen påvisat. Det jag nämnt innan är ju bara information. Vad folk heter, vad folk har gjort. Det är inte kopplat till något annat. Men om man ser på filmer som ska släppas, när dom ska släppas, vem som regisserar, vilka som ska vara med så är det inte alltid jag kan minnas det på rak arm av samma anledning. Att jag sedan kan kolla på fyra timmar Sagan om Ringen och med säkerhet identifiera vilka scener som är nya i extended versionen är ju helt och hållet kopplat till det visuella minnet.
Luktminnet sägs vara det starkaste minnet. Många av våra minnen finns förmodligen djupt begravda i våra skallar och vissa saker kan frammana minnen man inte ens trodde man hade. Men just luktminnet ska vara effektivast på detta. Om du känner en lukt så kan det frambringa ett helt känslospel baserat runt jordgubbsätande i en båt ute i skärgården där du var med din släkt när du var fem år gammal. Ett minne du inte tänkt på en enda gång sedan dess, till exempel. Det har hänt mig några gånger, och det är lite läskigt hur otroligt tydligt minnet framträder då.
Jag vet inte om jag någonsin kommer intressera mig för politik, men det är nog inte för att jag inte bryr mig, det är förhoppningsvis för att jag har det rätt så bra i alla avseenden som politiken kan påverka. Och det låter väl bra?
