Jag läste just ett vackert men oerhört sorgligt blogginlägg som heter "The Last Post". Han dog den tredje maj i cancer och bad sin familj att publicera ett sista blogginlägg på sin sida där han reflekterar över livet, sitt eget öde och sörjer att han inte kan se sina barn växa upp.
Precis som när jag skrev om när just_tea dog så blir jag väldigt påverkad av sådant här. Texter, känslor och tankar från människor som nyligen dött. Till skillnad från just_tea så visste ju Derek om att han skulle dö, vilket ändå aldrig lyckas förändra den känslomässiga tyngden när det väl händer.
Jag talade nyss med en vän om hur lätt jag har för att gråta till film, vilket han också har. Vi går på varje "hollywoodtrick" och bölar som små barn när något sorgligt händer i en film. Jag känner mig väldigt osäker på mig själv när det gäller sådant här. När jag läste blogginlägget grät jag under andra halvan av texten, men i andra situationer kan jag känna mig känslokall, nästan apatisk. Jag antar att man helt enkelt hanterar olika situationer olika. Jag tror jag har rätt så stor inlevelseförmåga för vissa typer av känslor.
Som Tina kommenterade i Lever du i morgon? så tror jag inte heller att man ska leva varje dag som om det vore den sista, det låter på tok för påfrestande. Men samtidigt så blir jag så fylld med en ödesdiger känsla när jag läser sådant här. Hur skulle jag hantera om jag blev sjuk i cancer? Hur skulle min familj hantera det?
Jag tror jag skulle vilja leva varje dag som om den vore min bästa!
