Han tutade inte, som många brukade göra. Det var sent på eftermiddagen och han var egentligen trött. Det var dagens sista körning hade han bestämt sig för. Han fällde upp solskyddet som hade skyddat mot den fallande solen tidigare och trummade lite på ratten. Det var vanligt att bara tuta en eller två gånger och kommer det inte ut någon då så åker man vidare. Men han hade alltid tyckt att det var trevligare att gå in och se om kunden behöver hjälp. Efter en långdragen gäspning så steg han ut ur bilen och gick fram till porten på den mörka byggnaden.
Efter att ha knackat två gånger så hör han en röst ropa att han ska vänta en stund. Rasslet bakom dörren vittnar om låsanordningar för att hålla ute andra, hålla inne tryggheten. När dörren öppnas står där en krokig äldre dram, säkerligen i åttioårsåldern. Hon har ett vackert leende men blicken såg trött ut. "Nej, inte trött... något annat..." tänker han. Hon hälsar och frågar om han kan hjälpa henne med väskorna, det kan han. Dom går ut till bilen i tystnad och han hjälper henne in i passagerarsätet och lägger därefter hennes väska i bakluckan.
Hon säger att hon ska till Mariahemmet när han frågar men när han åker ut från bostadsområdet frågar hon om dom kan åka via stan. Han förklarar att det blir en omväg men det gör inget säger hon. Hon ser uppgiven ut, som om hon har sorg i hjärtat, men det är inte riktigt sorg heller. Han kan inte sätta fingret på vad det är.
Skuggorna leker på instrumentbrädan när dom sakta åker förbi gatlyktorna och det har börjat bli mörkt redan. Damen ser ut genom fönstret och börjar sakta prata om de stadsdelarna dom åker förbi, berätta vart hon gick i skolan när hon var liten, vart hon hade brutit benet när hon var tolv år gammal. Hon pekar och berättar och han lyssnar och frågar intressant och känner att han ser staden genom en tidsmaskin när han får lära sig vart det tidigare låg bara en stor gräsplan där det nu låg en stor industrilokal. Han lär sig om klocktornet som byggdes av damens farfar och har renoverats tre gånger, han ser nästan drakarna som hon flög med utanför skolgården där det nu ligger en ica-affär.
Hon målar upp dåtiden med sådana beskrivande ord och han känner glädjen i hennes röst när hon återupplever både lycka och sorg från förr. Dom åker omkring planlöst genom stadsdelarna och hon pekar och berättar om hela staden och han känner sig delaktig i hennes liv när hon anförtror både pinsamheter och privata minnen till en främling i natten. Som om det var saker som behövde komma ut innan det var för sent.
Dom anländer sent till Mariahemmet och personal går med rask takt fram till bilen, otåliga för att dom är sena förmodligen. Han hjälper dem med väskorna och dom hjälper damen upp från sätet. Hon vänder sig mot honom och frågar vad hon är skyldig för färden och han avböjer hennes pengar och säger att han bjuder på resan. Hon försöker insistera men det slutar med att hon tackar och ler mot honom medan personalen leder henne mot ingången.
Blicken i hennes ögon var densamma som innan men den var lättare att tyda nu. Det var som om det uppstått någon koppling mellan dem under färden och han kände i hela sin kropp att detta hade varit hennes sista färd och att hon gick in genom dessa dörrar för att avsluta allt. Och det var inte sorg i hennes blick, det var frid. Han log för sig själv och kände sig glad att ha fått dela den här färden med henne.
Det har inte gått en dag utan att han har tänkt på henne sedan dess.
