Predator: Badlands

Premissen är det egentligen inget större fel på, första Predator-filmen där en Predator (Yautja) spelar huvudrollen och protagonisten av filmen och även om det är en intressant vinkel i sig, så är det första problemet att vi måste ha Yautja-dialog och ett Yautja-språk. Och med en liten detalj så tar vi bort hela mystiken med Yautja, nu är dom bröder, söner, klaner och pratar om minnen, ära och allt sådant. Predator som en silent killer är nu bortblåst och deras oro, rädsla, sorg och karaktärsbyggande måste ta plats för att skapa en karaktär vi kan relatera till och heja på.

Det är sjukt stereotypiskt, och istället för att få mer insikt i en prime Predator så är premissen att vi följer en svag och oduglig Predator i hans försök att gottgöra sig som en Yautja och få sitt kamouflage. Vi ska heja på honom och hoppas att han ska återvända till sin hemvärld med sitt byte och visa att han är en fullgod Yautja.

Dan Trachtenberg, regissören, försöker väva in aspekter av originalfilmen från 1987 genom att ge oss uppenbart planterade händelser i första akten som kommer tillbaka i tredje akten, varenda en av dem, där Dek återgår och använder hoten han stött på till sin fördel till den grova grad att istället för sin axelmonterade kanon så har han en syra-sprutande orm som husdjur som sitter på hans axel. Det är så man vill gråta. Vad han missar är att när Schwarzenegger smörjer in sig med lera och bygger fällor så är det inte en fråga om en Home Alone-setup, utan hur en råbarkad kommandosoldat får lov att överlista sin teknologiskt överlägsna motståndare med enklare och mindre effektiva medel. Dek, däremot, går runt i en treminuters period och bara plockar på sig saker som är till synes precis lika effektiva som hans högteknologiska vapen som han förlorat. Han byter inte teknik, utan bara verktyg. Han har inte tillgång till sina bomber, men dom här maskarna kan explodera, så nu har vi bomber, Yay!