Ord
2009-04-14 - skriva, ord, känslor, kultur
0
write
Jag har alltid gillat ord, men det har gått i vågor. Jag har skrivit mycket genom åren, mycket som kommit ut här på sandman.net och mycket som varit dolt inuti eller mynnat ut på andra ställen. När jag var yngre skrev jag mycket dikter, men när jag läser dem nu så kräks jag, hur otroligt tafatta dom var.
Jag påstår inte att mina dikter är bättre nu, men jag skriver med en annan passion för orden i sig numera, att formulera sig på ett visst sätt, att få fram en känsla med bara ord. Det är inte lätt och jag vet inte hur bra jag lyckas, men jag lockas att prova olika sätt.
Orden fungerar som en typ av terapi samtidigt som det är ett sätt att sätta en stämpel i kalendern. Så här mådde jag då, minns du? Att kunna gå tillbaka i tiden med orden, att känna känslor från förut. Jag skriver egentligen mer nu än förut, men det finns väldigt starka känslor dolda i många gamla texter, både kärlek och sorg. Men när man låter orden flöda fritt så avlastar det en hel del av tankearbetet inuti. Minnen formade som små ord på ett papper eller en skärm. Och det handlar inte om dagboksvinkeln heller - med "Idag åt jag korv, det var gott" utan snarare historier, dikter, känslor som formas och man kan läsa dem efter en vecka, ett år eller en livstid och man kommer rakt in på sin egen teater där stunden spelas upp för en på betryggande avstånd. Det är skönt i sig. Det kan också vara jobbigt, men det betyder ju att det betydde något just då.
Ord är som starkast när man känner mycket, och i regel flödar dom som mest när man har sorg på något vis. Stereotypen av den plågade poeten som dricker rödvin och skriver prosa medan hans hjärta brinner. Det är inte jag, dock. Men jag har skrivit en hel del på senare år, om olika saker. Kärlek, sorg, hopp och förtvivlan. Jag vill hellre skriva om gladare saker. Även om dikterna var sämre förut så var dom gladare.
Sen lägger jag inte ut allt här, långt ifrån. Det är ibland lite för utlämnande. Flera som säger att det jag lagt ut är för utlämnande redan, men jag tror inte jag bryr mig om det så mycket. Jag är inte den som skäms över känslor, eller den som känner mig sårbar bara för att andra vet om hur jag mår. Jag är en känslomänniska i allra högsta grad och jag lever mina känslor, om det nu är i ord, bild eller form.
Men den känslan som är roligast att frammana med ord är skratt och glädje. Jag tycker om när jag skriver roligt och får folk att skratta. Det är en liten frälsning i sig. Jag vet att jag skrivit en hel del sådana texter här på sandman.net förut, och det känns skönt, att ha det sparat liksom. Jag kan själv läsa texten om när Leia föddes och skratta till själv, eller det jag skrev om självscanning för länge sedan.
Konceptet med "hemsidor" har ju förändrats över åren. Jag skrev ju om Joanna för hur länge sedan och det berörde många, minns hur många som följde hennes liv och kommenterade och ville hjälpa henne. Det var så upplyftande och jag minns att jag till och med var med i tidningen med en länk från en krönikör som sade att hon kände igen allt från sitt eget tonårsliv. Det var rätt skoj att se. Jag har ju själv aldrig varit tonårsflicka. Tina skrev ju också Joanna förstås, men det var ändå ruskigt skojigt att läsa.
Sen har jag skrivit mycket tekniska texter, om mitt jobb, om hur man kan lösa vissa saker jag själv löst. Mycket har varit för att informera om saker jag lärt mig om hembio och dylikt, men också för att slå mig själv på bröstet lite, att faktiskt visa lite av de saker jag själv anser att jag är bra på. Eller åtminstone tillräckligt duktig för att skriva om. En del tror att mina tekniska texter "dödade" sandman.net och att många som kanske kom för att läsa andra saker tröttnade. Jag tror helt klart det kan ha bidragit, men sen är jag rätt övertygad att surfmentaliteten är mycket annorlunda idag än för tio år sedan, så det är nog en kombination. Jag lägger inte längre någon vikt vid hur många som läser eller kommenterar det jag skriver. Skriver väldigt mycket för mig själv numera, för att sortera de egna tankarna och känslorna. Tavlor och teckningar är nog lite annorlunda, dom vill jag i regel dela med mig av, få andra att se och kanske säga vad dom känner. inte beröm, utan snarare reaktioner. Jag skriver mycket för hand numera, i en liten söt bok jag har.
Jag vet inte riktigt vad jag menar med den här texten, men jag har helt klart en förkärlek till ord, att frammana känslor av dem - oavsett om det är sorg man känner, glädje eller om man nu blir lite imponerad av någon annans kunskaper inom ett visst område. Samtidigt så gillar jag att läsa andras ord, att känna andras känslor, speciellt sådana som står mig nära. Att genom ord få inblick i någons tankevärld och se mönster, sig själv eller den personen tydligare. Det är en färd och det är inte alltid man förstår direkt och då blir man nyfiken och frågar vad hon eller han menade och det uppstår ett meningsutbyte vilket är jättemysigt.
Det är nog väldigt få som ens orkade läsa sig igenom hela den här texten, men det spelar inte så stor roll. Hehe.
Mer i Webblog
Personlig utveckling Livets val Hur mnga lnder kan du Ord Rensa i sitt liv Snabbspolning Gitarr r klurigt som fan
Nyckelord: skriva, ord, känslor eller kultur
Hjrnhalvor Symptom p knslor Knslomnniska Ord Flower Rovfgel