Jag såg en video nyligen, en humanoid robot som står och sorterar paket. Den lyfter dem, vrider dem rätt, placerar dem så att streckkoden hamnar nedåt. Inget spektakulärt egentligen, men ändå något som väckte en tanke. För det är inte längre en demo, inte längre science fiction, det är nu.
Och då tänker jag: vad händer om vi faktiskt tar det hela vägen? Om vi låter maskinerna ta över de fysiska jobben. Inte bara paketsortering, utan lyft, körning, montering, byggnation. Alla de uppgifter som kräver muskler, precision, uthållighet – sånt som robotar i ärlighetens namn ofta gör bättre än oss ändå.
Vad skulle vi människor göra då?
Jag dras till tanken om ett samhälle där ingen längre måste arbeta för att ha rätt att leva. Där basen är trygg. Alla har tak över huvudet, mat, vård, möjligheten att vila. Inte som belöning, utan som startpunkt. Man kan kalla det medborgarlön, basinkomst eller något annat – men poängen är densamma: att släppa människor fria från det ständiga kravet på att motivera sin existens genom arbete.För vad vi än säger så är det just det nuvarande systemet bygger på. Att man måste prestera något mätbart för att få tillgång till trygghet. Och det funkar - men det har ett pris. Stress, ohälsa, utbrändhet, och en massa mänsklig potential som aldrig får blomma eftersom tiden går åt till att överleva.
Om vi istället släppte taget. Om vi lät tekniken bära det som tekniken kan bära – och lät människor göra det som bara människor kan. Skapa, tänka, vårda, drömma. Eller bara finnas. Det är klart att många skulle fortsätta jobba, på olika sätt. För att de vill, för att det är meningsfullt, för att det ger något tillbaka. Men inte längre med hotet om utslagning hängande över sig. Det förändrar allt.
Jag tror vi har den tekniska kapaciteten redan nu. Det är inte robotarna det hänger på. Det är vi. Vad vi vågar tänka, vad vi tillåter varandra tro är möjligt. Och kanske är det just där det börjar – i en video med en robot som ställer paket på rätt håll.
