Jag köpte en cd-skiva idag som heter Barn på nytt med sånger av Georg Riedel och Astrid Lindgren. En av låtarna heter Vem är inte rädd ibland? Jag fortsatte att lyssna på skivan även efter det att Jonas gått upp för att lägga Emil. Låg på sidan för att försöka tvinga bort envisa bebisen från mina högra revben och samtidigt lyssnade jag på texten till just den låten, Vem är inte rädd ibland. Jag funderade lite vidare på det där med rädsla. När börjar man bli rädd och när slutar man att vara det?

Jag minns när jag var liten och mamma och pappa sa åt mig att gå och lägga mig. Jag kunde känna mig så otroligt rädd för att gå upp ensam till mitt rum för det var alldeles mörkt på övervåningen. När jag blev äldre kommer jag ihåg rädslan inför matteproven. Är det rädsla? I början av mitt förhållande till Jonas kommer jag ihåg hur rädd jag var att något skulle hända honom. Rädd för att ha missat att säga saker till honom som jag skulle komma att ångra när det var för sent.

Emil föddes och jag hade nojja på att kontrollera att han andades när han sov. Jag måste fortfarande gå in till honom varje kväll innan jag lägger mig för att undersöka att allt är ok.

Rädslan förändras med tiden. Man värderar olika saker vid olika åldrar olika mycket. Jag är inte rädd för min egen skull utan mer för vad som skulle kunna hända dem jag älskar. Inte så att jag oroar mig varenda dag.

Kanske är det bra att känna lite rädsla ibland för sådana saker? Att oroa sig lite då och då? På det sättet kanske man värderar det man har annorlunda? Ser det viktiga och säger allt det man med hjärtat vill berätta för de nära och kära?