Varje gång jag ska på något extra festligt så är jag lika nojjig med det här med vad jag ska ha på mig. Jag går igenom hela garderoben i huvudet (det går ganska snabbt då det typ handlar om en klänning ett par strumpor och en sketen tröja i något hörn, suck, när ska pengarna skölja över mig likt ett skönt vattenfall så jag kan leja någon som kan köpa mig nya strumpor och sketna tröjor, en ny garderob?) Det slutar med att jag inom mig vrålar på ett mycket kvinnligt sätt: Iiiiiieeee, jag har INGET ATT HA PÅ MIG!!! Jag måste då gå på stan hundra varv eftersom jag egentligen inte vill köpa något och därför ratar allt jag ser och då blir ju allt så mycket krångligare. Att sedan vara velig med klädesval när man är en småbarnsmamma är inte så himla effektivt. Jag tittar på en klänning. Hmm...är den fin egentligen? Kommer jag att använda den sen också? Är den skön? Kommer folk att titta på mig, peka och skratta, HAHAHA hon har ju en jäkla gardin på sig? Detta funderande slutar oftast med att jag får ha en skrikande unge på armen medan jag försöker krångla mig ur klänningen jag provat för att sedan fly ut ur butiken för att inte störa alla modemedvetna människor som verkar förstå precis vad det är man ska köpa.

För att skärpa till mig lite tog jag hjälp av min syster som fick följa med och agera barnvakt samt smakråd. Så nu hänger det en klänning här som jag alltså ska ha på mig. Jag sneglar på den då och då och försöker komma underfund med mina känslor för den. Är den ok eller ser den ut som en gardin från 70-talet? Jag kan verkligen inte bestämma mig. Äsch, nu vaknar lilltjejen igen, hinner aldrig tänka klart angående den här klänningen.